På sluter tyckte jag att du var så sur och grinig hela tiden. Inte roligt att vara omkring. Jag såg de som att du la dig i saker du inte hade något med att göra egentligen. Som tex att Calle satt för mycket vid datorn, att Erik aldrig klev upp, att maten inte blev som du ville ha den eller att Fia alltid var i vägen. Jag sa till dig många gånger att strunta i det och låta de vara men de gick som inte in. Jag förstod som aldrig varför du var så sur och grinig. Tills vi satt hos mamma och pappa, vi hade samtal med prästen om hur begravningen skulle se ut. Vi skulle berätta om ditt liv och om hur du va som person. Då när jag tog upp hur jag tyckte du va på slutet så säger pappa "Eftersom caiza varit sjuk så länge har folk (läkare, sköterskor, mamma, pappa) alltid sagt åt henne vad hon får och inte får göra. Bestämt medecinen, när provtagningen ska vara, sövning, Vad hon får äta och inte. Allt inprencip. Hon har aldrig kunnat påverkat vad som ska hända i sitt eget liv. Istället har försökt påverkat det hon kan. Som hur maten ska smaka, vart Fia ska vara, att Calle ska hitta på något eller att Erik ska kliva upp." Då slog de mig. Hon var inte sur och grinig utan hon försökte kontrollera de hon kunde.
Jag har fortfarande så dåligt samvete att jag tyckte du va jobbig att vara runt för du va ändå bara sur och tjatig. Jag mår så dåligt att jag inte såg de för hur de va egentligen. Jag borde ha förstått de! Förlåt! Jag skulle ha varit hos dig mer än vad jag va. Skulle va åkt dit när Elliot somnat på kvällarna. Så glad att jag iallfall var dit kvällen innan! Jag har alltid sett dig som min bästa vän och jag har alltid älskat dig men jag kunde va varit där mer.
.
Allmänt KommenteraPå sluter tyckte jag att du var så sur och grinig hela tiden. Inte roligt att vara omkring. Jag såg de som att du la dig i saker du inte hade något med att göra egentligen. Som tex att Calle satt för mycket vid datorn, att Erik aldrig klev upp, att maten inte blev som du ville ha den eller att Fia alltid var i vägen. Jag sa till dig många gånger att strunta i det och låta de vara men de gick som inte in. Jag förstod som aldrig varför du var så sur och grinig. Tills vi satt hos mamma och pappa, vi hade samtal med prästen om hur begravningen skulle se ut. Vi skulle berätta om ditt liv och om hur du va som person. Då när jag tog upp hur jag tyckte du va på slutet så säger pappa "Eftersom caiza varit sjuk så länge har folk (läkare, sköterskor, mamma, pappa) alltid sagt åt henne vad hon får och inte får göra. Bestämt medecinen, när provtagningen ska vara, sövning, Vad hon får äta och inte. Allt inprencip. Hon har aldrig kunnat påverkat vad som ska hända i sitt eget liv. Istället har försökt påverkat det hon kan. Som hur maten ska smaka, vart Fia ska vara, att Calle ska hitta på något eller att Erik ska kliva upp." Då slog de mig. Hon var inte sur och grinig utan hon försökte kontrollera de hon kunde.
Jag har fortfarande så dåligt samvete att jag tyckte du va jobbig att vara runt för du va ändå bara sur och tjatig. Jag mår så dåligt att jag inte såg de för hur de va egentligen. Jag borde ha förstått de! Förlåt! Jag skulle ha varit hos dig mer än vad jag va. Skulle va åkt dit när Elliot somnat på kvällarna. Så glad att jag iallfall var dit kvällen innan! Jag har alltid sett dig som min bästa vän och jag har alltid älskat dig men jag kunde va varit där mer.