5 oktober

6 kommentarer
Utåt ser jag glad ut, jag ser pigg och "normal" ut igen. Mitt liv fortsätter och jag har tagit mig igenom den här sorgen. Jag har jobbat 100% sen i början på augusti och har kommit tillbaka till vardagen. 
Men riktigt så är de inte. Självklart finns de bättre dagar men jag tänker på min Caiza hela tiden. Hon kommer upp hela tiden i mina tankar. Det är mest jobbiga tankar men även lyckliga, som sedan vänds och blir jobbigt då det bara kommer förbli minnen.. 

Jag fick en kommentar på bloggen att jag verkar vara så falsk då jag skriver här att jag är så ledsen och mår dåligt men att i verkligheten så är jag inte alls de utan är jätte glad och lycklig. Sen att jag skulle ljuga för att folk ska tycka synd om mig, att jag vill ha uppmärksamhet. Fuck you! 
Jag blir riktigt jävla förbannad. Du som har skrivit de har ingen jävla aning om hur jag mår förutom de jag skriver här. Jag skulle aldrig gå utanför dörren när jag mår riktigt dåligt men jag brukar tvinga mig till jobbet för jag vet att det känns bättre. Eller att jag hälsar på folk för att sluta tänka för en stund. 
Jag mår bättre när jag får prata och umgås med folk än när jag är själv och ska sova.. De är väl en självklarhet..?! 
Jag är allt annat än falsk! 
Kategori: Allmänt
 
1 Anonym:

skriven

Nu har det gått drygt 4 månader sen hon försvann. Jag kommer aldrig att kunna gå vidare men jag måste på något sätt måste lära mej att leva med det , även om jag inte vet hur. Jag kommer alltid vara trasig, kommer nog aldrig bli hel igen. Mitt gamla jag finns inte längre fast det var så länge sen som vi inte hade sjukdomar i familjen. Jag har dagar jag är glad, lycklig för det finns så mycket som är av glädje, men inom oss i familjen kommer det alltid att finnas sorg som vi inte visar. Förstår inte att någon ens kan uttala sig som inte suttit i vår båt. Älskar dej gumman!! / mamma

2 Petra:

skriven

Men fy fan i helvete vad arg jag blir!! Vem fan tror hen att den är?! Jag kan förstå hur du tänker, och självklart förstår jag att du är ledsen även fast du ler. Usch! Denna människa är inte ens värd att nämna egentligen då personen i fråga inte ens vågar skriva med sitt namn.

3 Annika:

skriven

Hur kan nån vara så osmaklig och okänslig att påstå att du inte mår si eller så.
Oavsett om man bär på sorg, stress, sjukdom som inte syns utanpå så tar man ju ofta på sig ett "happy Face" när man är ute bland folk, även om insidan är grå eller svart.
Precis som du skriver så visar man sig förmodligen inte ute när man har de sämsta dagarna.
Du/ ni kämpar på i er takt och på ert vis.
Ni är fantastiska hela familjen som tar er fram i sorgens mörker.
Kram Annika Hagen

4 Anonym:

skriven

Gah jag blir så less på folk som inte kan låta andra vara! Emma skit i korkade kommentarer och så är du glad när du är det och ledsen när du är det.
Sen ska du skriva vad tusan du vill på din blogg utan att behöva förklara dig på något vis!
❤️

5 Anita:

skriven

Det var det sjukaste jag hört!
Och du behöver verkligen inte förklara dig varför du "ser glad ut utåt" även fast du förlorat din syster! Alla med hjärna förstår att life must go on även efter en stor sorg och tragedi. Du hade inte ens behövt skriva här i bloggen att du är helt trasig för det FÖRSTÅR man! Och du har all rätt i hela världen att vara det! Denna person verkar inte ha varit ens i närheten av sorg i livet. Hen kommer förmodligen ångra sina ord djupt när hen upplevt det själv. Kram!

6 Simone:

skriven

Oavsett vad så kommer det alltid finnas folk som dömer en, för saker de inte ens har att göra med.. Så sjukt!
Det går ju i vågor hur ledsen man är, man måste ju fortsätta leva hur som helst så bara för att man ler en dag eller två så betyder inte det att man är falsk.. Så om denne person tycker du verkar för glad när denne har sett dig så har hen en väldigt skev uppfattning på hur man ska "bete sig" efter en bortgång inom familjen.
Man har rätt att sörja på det vis man själv vill i hur många år man vill.